Själsfränder

Jag är ganska sökande av mig, eller vad ska man säga, nyfiken på olika sätt att se på världen. Möjligen är det min kristna uppfostran som gjort det, men jag har inte låtit den styra mig utan istället använt det som ett sätt att reflektera över hur man ska leva livet. En vacker dag kanske jag skapar min egen religion. Hur som helst - denna nyfikenhet gjorde att jag nyligen läste en bok om Själsfränder. Den är skriven av ett medium som heter Rita Rogers och som tror (eller rättare sagt, från hennes sätt att se det så VET hon) att alla har en själsfrände någonstans, kan vara var som helst i världen, vilket kön som helst (vilket förklarar homosexualitet) eller vilken ålder som helst. Denna själsfrände förenas man med efter döden och det händer alla. Boken handlar mycket om personers sökande efter denna själsfrände i livet och hon berättar en massa historier om personer som lyckats hitta sina själsfränder. Det är nämligen så att våra andar (dvs närstående som dött) hjälper oss med detta, att försöka föra oss samman med vår själsfrände (ja jag vet, det är mycket i att bita i på en gång det här) medan vi fortfarande lever. Det här kan man ju bara inte köpa rakt av, men jag respekterar förstås det som hon tror på och det är ändå en intressant diskussion. Visst har man ibland upplevt att man träffat människor som känns som själsfränder, eller? Det hon beskriver om hur det känns jag har känt många gånger, och det kan hända både med kvinnor och män. Man känner att man har mycket gemensamt och förstår varandra precis. Det är ganska häftigt egentligen, hur det kan vara så med någon man egentligen inte träffat så mycket. Men ibland undrar jag om en del inte tar det här med själsfränder på alltför stort allvar. Måste man verkligen leva med en sådan person? Man kan ju ha det alldeles underbart ändå och komplettera varann, och vardagen kanske rentav kan fungera bättre. Själsfränder kan man ju ha som vänner, eller? Själv vet jag svaret på detta, men jag är nyfiken på vad andra tycker.