Tågfunderingar

På sträckan Linköping-Stockholm idag åkte jag för första gången i mitt liv dubbeldäckartåg. Häftigt, tänkte jag, men upptäckte senare att det mesta lämnade övrigt att önska. Först fanns ingen skyltning till min plats, och när man har hela fyra håll att välja på blir det lite virrigt. En ren chansning hjälpte mig dock att till sist hitta den på den övre våningen. Det andra som slog mig, och då menar jag verkligen slog mig, var den alldeles för breda och låga hatthyllan. Emellanåt hade jag problem med i princip alla dörrar jag skulle igenom, eftersom dessa var av den automatiska karaktären som man ska dutta lugnt på för att sedan konstatera att de inte alls öppnas, inte de första fyra försöken i alla fall. Vrålhungrig hittade jag till godis/knäckebrödsautomaten (den enda serveringen på tåget), som just, precis som drickaautomaten, hade förklarats ur bruk. Toaletten där bredvid var tydligen i funktion men dess dörr gick inte att stänga eftersom den var automatisk och vägrade komma ut ur sin skåra efter tillbörligt knapptryck, så jag fick traska vidare till en stängbar toalett, som först efter ett antal försök var låsbar. När jag sedan skulle sätta mig på min plats igen glömde jag förstås att ducka...det kändes i huvudet kan jag meddela, så för att inte utsätta mig för några fler missöden sov jag under resten av resan. Det enda som var trevligare på den förbindelsen var att det var ljust och man kunde se ut. Det är jobbigt att veta att man just nu färdas norrut genom ett vackert Sverige men inte kan se ett dyft av det. Fast annars har jag en skön, bred 1:a-klassplats, för mig själv, i en tyst och lugn vagn med normalhöjd och bredd på hatthyllan, gratis clementiner och trådlöst Internet. Så ska det vara.