Iaia och livet

37-årig göteborgska som är nyfiken, busig och tankspridd. Bloggar inte så aktivt just nu. Jag gillar: språklig humor, att dansa - framförallt salsa, musik - helst sådant som låter 80-talssynth, indiepop, latin och jazz, diskussioner om livet, att läsa böcker och att se Vänner på TV.

söndag, oktober 02, 2005

Otäcka covers

En av mina stora passioner i livet är musik och då gärna 80-tals-musik. Jag kan ägna långa stunder åt att fundera över vilken 80-talslåt som egentligen är den bästa (Här ligger Ratata, Pet Shop Boys och U2 mycket bra till), vad U2 vore utan Bono eller vad som egentligen hände med Howard Jones, Trance Dance och Scotch, vart tog de vägen? Det är då helt naturligt att bli irriterad över all denna eviga kopiering av 80-tals-låtar som förföljer oss genom skvalradio, listor och rubriker.

Visst finns det många covers som har gjorts riktigt läckert och med finess, men nuförtiden verkar det väldigt poppis med följande recept:
* Ta en låt, vilken som helst, som har tillräckligt många år på nacken för att tillräckligt många inte ska komma ihåg den med originalartisten (eller originalcoverartisten)
* Låt en okänd artist eller grupp, med opersonlig röst, sjunga in den
* Låt den inte innehålla något som helst nyskapande, eller möjligen en löjlig groda som låter bling och blong lite då och då och kör motorcykel
* Och vips! så har du en ny radioplåga

Break my stride (som tom Herreys gjorde en bättre version av - på svenska!), Do you really want to hurt me, I love Rock'n Roll, One night in Bangkok, När vi två blir en, Vill ha dig, Heaven, Eternal Flame, I want to know what love is, Livin' on a Prayer, Don't you want me, Love changes, Touch me, Axel F och nu också - det nästan värsta av allt - Popcorn (80-talsversionen är åtminstone en bra cover) - listan på potentiella trafikfaror, eftersom man antingen somnar eller blir arg och upprörd då man hör dem på bilradion, är lång.

Kul är det dock att det nyskrivs låtar med 80-tals-sound och många 80-tals-artister hittat tillbaka dit igen, som Mauro Scocco och Depeche Mode. Och nya svenska artister som Bodies without Organs, Le Sport och The Similou är också godis för öronen.

Jag hörde förresten att Blue Lagoon (som är ansvariga för de två första coversen i min lista ovan) inte vill bli kända som ett coverband - det är ju lika dumt som att Natasha i Paradise Hotel klagar på att TV4 fokuserar på hennes bröst?!

1 Comments:

Skicka en kommentar

<< Home