Iaia och livet

37-årig göteborgska som är nyfiken, busig och tankspridd. Bloggar inte så aktivt just nu. Jag gillar: språklig humor, att dansa - framförallt salsa, musik - helst sådant som låter 80-talssynth, indiepop, latin och jazz, diskussioner om livet, att läsa böcker och att se Vänner på TV.

måndag, oktober 24, 2005

Musik

Försöker älska Depeche Modes senaste skiva Playing the Angel, som damp ned i brevlådan förra veckan. Visst, den är skickligt gjord och det finns några sköna melodier som t ex singeln Precious, men för övrigt är den så himla svårmodig! Jag måste nog lyssna igenom den mycket innan den börjar uppskattas. Jag är inte så svårmodig själv. Men det är mycket synt och rått och soundet är i stora drag detsamma som för 20 år sedan. Det är aldrig fel...

Mauro Scoccos skiva Herr Jimsons Äventyr däremot är väldigt lättsmält, nästan lite för och jag får Gessle-vibbar av någon konstig anledning (kanske för att det rör sig om svensk mjukisvuxenpop). Snygga stråkar lockade inbjudande i början men jag saknade fler härligt syntiga spår som Kall Stjärna. Resten är mest lågmält det också. Men många plus för en underbar röst och för en comeback som är minst lika bra som han någonsin har varit solo. Men Ratata...SUCK. Kan något bli så bra igen? Jag har startat en 80-talsblogg, det finns inte så mycket info där än och möjligen blir det en och annan krönika om Ratatas storhet. Jag tror att bloggandet blir lite enklare och mindre tidskrävande om jag håller mig till ämnen där jag ständigt har massor att berätta :)

En skiva jag absolut måste tipsa om (men förmodligen inte behöver) för den som gillar glad, dansant musik och framförallt 80-tal är Bodies Without Organs Prototype. Tyvärr har mycket av innehållet spelats sönder på radio, och det är synd. Min absoluta favorit på den skivan är Living in a Fantasy, som har fört en lite anonymare tillvaro. Den får mig att undra om Alexander Bard var spökskrivare till Scotch och Den Harrow, eller Alphaville kanske.

Härlig skiva från i våras i ungefär samma genre, dock inte lika lättsmält, är The Similou, som en mix av Depeche Mode och Ratata med goa syntslingor och personlig röst.

James Blunt förresten - jag föll för hans röst och kunde inte stå emot skivan. Den är, i mina öron, mycket mer country än vad jag trodde att den skulle vara men den är helt OK. Måste dock lyssna lite mer.

Sist men absolut inte minst - Coldplay X & Y. Köp den!