Betraktelse

Jag må vara kontroversiell i den här tanken, men jag funderat en del på det här med graviditet och barnafödande (har inga barn själv dock) - är det inte lite omodernt egentligen? Vad har hänt med oss - jo vi stressar runt på våra jobb, prioriterar ner ordentlig kost, motion och vistelse i naturen. Vi sitter framför datorn och TV:n hur mycket som helst och informationsflödet är enormt, likaså kraven på hur snabbt allting ska lösas, vilket gör att vi är helt slut varje dag när vi kommer hem. På en enda dag kan du få 100 krav på dig, 100 saker du måste göra eller svara på. Ett E-mail eller SMS kommer fram sekunden efter det har skickats, en websida uppdateras ögonblickligen och du kan alltid bli nådd på din mobil. I skenet av detta - känns det då inte väldigt gammaldags och oeffektivt att bära på ett barn i nio månader, föda fram det i oändlig smärta och sedan amma det i ett ytterligare halvår? Nästa steg, för att vi ska anpassa oss till den här nya åldern, borde ju vara att vi börjar lägga ägg som mamman och pappan kan turas om att passa, och varför inte lägga förresten. Eller också att graviditeten bara varar i några veckor, en sjukskrivning. Som ett nödvändigt ont bara man kan göra i en liten parentes. För ärligt talat - vem har tid att skaffa barn?!

Eller...är det kanske så att det är just barn som är det sista vi har kvar av det gamla, äkta, det som måste få ta sin tid och som måste få medföra omprioriteringar, omvårdnad, lek och mycket kärlek. Det kanske är vår livlina?