Tidsoptimist

Jag är tidsoptimist, och totalt obotlig, vilket jag bevisar om och om igen. Jag har mina stunder och det är fantastiskt när det inträffar något enstaka tillfälle då jag känner mig planerad, genomtänkt och ostressad. Men oftast inte. I helgen var jag gräsänka och skulle bjuda två vänner på middag, TVÅ stycken. Det är ju bara dubbelt så många som mig själv, förutom mig själv. Jag klarade mig någorlunda helskinnad genom städning, plockning, dammsugning, löprunda, tvätt och inhandling, MEN: Givetvis händer det där oundvikliga som alltid händer. Denna gång tog det formen av att jag mitt i matlagningen, en kvart innan de skulle komma, upptäckte att jag glömt att köpa smör! Måste till affären igen. Allt fallerar, och sista maskinen tvätt måste hängas upp. Jag är stressad och glömmer göra ris till maten, hinner göra förrätt först när fisken är nästan klar vilket gör att den i sin tur blir kall medan vi äter förrätten och måste värmas igen. Sen glömmer jag att skiva avokadon (som hittas i kylen senare på kvällen) på fisken när den är färdig och citron stod det visst något om ja...som tur är håller en av väninnorna ordning på mig, detta är hon mycket van vid. Hon skär sallad, skedar getostmousse och öppnar vinflaskor. Och det gör väl inget egentligen, men det skulle vara så skönt om man kände att allt var färdigt och man kunde slappna av när middagsgästerna kommer någon gång. Vad är mitt problem? Är jag hopplös? Gammal? För stressad? För tankspridd? För trött? Jag vet inte, men ibland är man bara trött på sig själv. Kan tillägga dock att kvällen blev väldigt lyckad och maten trots allt blev god =) (och vinet var förstås också väldigt gott)